Iaido

Tsukamaki - att linda ett handtag

2007-05-28 22:15 #0 av: AnnaL

Någon frågade om varför jag lärt mig linda handtaget på ett japanskt svärd. Ja, om någon är intresserad av att lyssna (läsa) så kan jag berätta...

Tsuka
Länge stod jag och stirrade på handtaget som tillhörde min 2,6 Shaku långa Meirin Dotanuki Iaito. Tolv års hård och svettig träning hade satt sina spår, Tsuban (parerplåten) hade stora ärr av rost och den mesta färgen var bortnött. Seppa (Brickorna mellan tsuba och handtaget/klingan.) var egentligen fin koppar men var nu helt gröna av korrosion och smuts.

Menuki (ornamenten under lindningen) var så nedslitna att de flesta detaljer samt färger var borta. Samekawa´ns (Rocka-skinnet under lindningen.) håligheter var fyllda av smuts. Ito´n (Lindningen) som en gång hade varit fin svart bomull var nu grå av hudavlagringar och svett. Längst ned mot slutet av handtaget satt svart kletig tygtejp för att hålla ihop de sista bitarna av Ito som skulle ha lossnat om inte tejpen fanns där.

Jag hade redan beställt en alldeles ny 2,55 Shaku lång Dotanuki Iaito från Tozando. Nu stod jag och tittade på min gamla följeslagare och undrade om det verkligen behövde sluta såhär; min gamla Dotanuki skulle nu pryda väggen och låta mig komma ihåg hur vi brottades mot varandra i början för att sedan börja lyssna på varandras förutsättningar och börja fungera som en.

Jag var bättre och starkare än förr men min följeslagare hade gått åt andra hållet, nu sliten, trött och smutsig.
Jag tittade på lindningen som var lindad i den vanligaste stilen, det var något magiskt över ett handtag till ett japanskt svärd, jag hade ingen aning om var lindningen började, var den slutade, hur lång är den, vad är det för material, hur fungerar det...

Att linda ett handtag till ett japanskt svärd är väl omöjligt, det tar väl jättelång tid och man behöver väl  sitta på ett berg och träna i tusen år först? Men om en farbror för femhundra år sedan kunde, så kan jag. Min gamla följeslagare lyftes ned från väggen, den lilla bambupinnen (mekugi) slogs ur och med ras av smuts så lossades handtaget från klingan. Tygtejpen drogs av och en undersökning av hur allt hängde ihop började. Slutknuten gick inte att urskilja ur all smuts och klet så en sax fick göra jobbet att lossa knuten.

Lindningen som en gång var mjuk bomull var nu hård och stel och rasade nästan av i bitar från handtaget. Under varje överkorsning så ramlade två papperstrianglar ut, vissa helt deformerade av hård träning, andra var i bättre skick och gick att ta isär. Papperstrianglarna (Hishigami) var vanligt papper som var vikt i tjugo lager och sen klippta till formen av en triangel. På över och undersidan på handtaget under lindningen så satt någon kletig massa. Till slut så var lindningen av och jag borstade av all smuts från samekawan så det dammade.

Nu satt jag med en ren och fri träkärna, den kärna som utgör grunden i ett bra handtag. Otroligt nog så hade kärnan inte en spricka, den var helt intakt och fogarnas lim satt som sten. Ren och borstad på så såg kärnan nästan ut som ny...

Jag gick och hämtade ett handtag som hörde till ett annat iaito där klingan hade gått av, tog av lindningen och upptäckte samma papperstrianglar samt att jag nu också kunde undersöka noggrannare hur allt funkade. På en iaido/kendo-affär på nätet hade jag sett hur de sålde bomulls-lindning till katana.

Väl hemma med fyra meter lång och tio millimeter bred bomulls-lindning så ville jag sätta igång. Efter många långa timmar av letande på nätet så hittade jag till slut illustrerade bilder på hur man lindar i den vanligaste stilen. I en japansk tecknad film så hade jag sett en person sitta och binda om sitt handtag, där använde han munnen att hålla i medans han spände lindningen med händerna.

Med ett gammalt handtag, återanvända papperstrianglar och fyra meter lindning så startade jag. Efter värkande tänder, svidande fingertoppar, svettig panna och sju timmar så hade jag ett färdigt handtag i min hand.

Av senare forskning så såg jag att mitt första försök hade massor av fel, men nu hade kugghjulen i mitt huvud redan börjat att snurra. Jag började söka efter all information om ämnet och hade från början redan bestämt mig för att inte ta några genvägar, allt skulle genomföras med traditionella material och metoder.

En bra lindning ska enligt mig inte gå att rubba, så när min nya Dotanuki redan hade lös linding efter bara ett halvårs träning så beslöt jag mig för att låta linda om den till det stora sommarlägret med Takada-Sensei. Lindningen tog tolv timmar, lägret genomfördes hårt, varmt och svettigt men handtaget höll.

Idag, mängder av information och lindar-träning senare så tog mitt senaste handtag fjorton timmar att slutföra. Handtaget tillhörde Agback sensei´s Shinken. Det är fortfarande något magiskt över stunden då du efter många timmar, svettig och svidande fingrar kan greppa om ett solitt, hårt nylindat handtag. Än mer fantastiskt är det att lämna ett nylindat handtag till någon och se när personen nöjt känner på hårdheten i lindningen, sätter ihop det med sin klinga och börjar träna stenhårt.

Nu skulle jag kunna fortsätta sida upp och sida ned med varje detalj angående alla saker som ingår i att linda ett handtag men det får bli en annan gång. Min gamla följeslagare hänger fortfarande på väggen med en ren träkärna. När jag blivit ännu bättre på att linda så kommer det att bli en Jabara-Ito lindning i stilen kikkobishiaoimusubikumiage...eller kanske svart skinn.

"..när papperstriangeln inte syns, kådan torkar på två sekunder och lindningen är så hård att det knakar, ja då är man på rätt väg."

// Jonas Nordström

 

Relaterade länkar

Av: Jonas Nordström

Datum för publicering

  • 2007-05-28
Anmäl
2007-05-29 14:19 #1 av: Hooligan

Jag kan verkligen rekommendera Jonas tsukamaki!

De är helt oerhörda!

 

Anmäl
2007-07-04 17:44 #2 av: PineTree

Skriv mer. Har ett lätt intresse själv Glad

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.