2007-04-25 17:41 #0 av: AnnaL

Alex Bennet sammanfattar kendons moderna historia från Tokugawaperioden (1603-1867) till idag. Bennet författar en bok om kendohistoria, och publicerar denna synopsis på Kendo World Online.

Från viktig till bortglömd 

Under Tokugawaperiodens fred kunde kampkonsten studeras ur ett annat perspektiv än tidigare, och betoningen hamnade på dem som metod för personlig utveckling med inriktning mot estetik och spirituellt värde. Kampkonsten blomstrade under Tokugawaperioden och kampkonstskolor ökade exponentiellt i antal under de 250 fredsåren.


När kapten Perrys ”Svarta Skepp” anlände till Japan 1853 tog dock respekten för kampkonsttraditionen hastigt slut. Japan fann sig själva omsprungna av omvärlden i fråga om militära framsteg och eldkraft. Under sin självvalda isolation från resten av världen hade budon förfinats och blivit rik på rituell symbolism och spiritualism, men med Perrys ankomst vaknade Japan ur den falska känsla av säkerhet som landet levt i.


Sakakibara Kenkichi.
Sakakibara Kenkichi.
Kampkonst glömdes nu gradvis bort på grund av dess avsaknad av praktisk nytta i den moderna tiden. Snart gjordes politiska förändringar så att bushi, samurajerna, förlorade sina speciella förmåner, inklusive rätten att bära katana. Många bushi kastades ut i en värld av arbetslöshet och fattigdom. En av dessa var Sakakibara Kenkichi.

 

Sakakibara Kenkichi

Sakakibara Kenkichi upprättade på nytt popularitet till kampkonst med ett antal offentliga uppvisningar av kampkonstnärer kända som gekiken kogyu (gekken = kendo, kogyu = uppträdande). Föreställningarna var öppna för alla som betalade och de första hölls 1873. De blev succé och otaliga andra resande kampkonsttrupper med shower uppstod. Alex Bennet tror att Sakakibara Kenkichis initiativ kan ha varit avgörande för kendons överlevnad under den här tiden.


Kendo och polisen

Nästa steg i kendons historia som Bennet berör är bildandet av polissystemet. Kampkonstuppvisningarna förbjöds under ett par års tid, men efter deras legalisering återfick de sin popularitet och fick också egenskapen att bli en rekryteringsbas för poliskåren.


I januari 1880 färdigställdes polisakademiens stadgar i vilka det kungjordes att alla polisaspiranter skulle instrueras i kenjutsu. Scouter dammsög nu kampkonstshowerna i jakt på möjliga lärare till poliskåren, främst Tokyos, och i och med att de bästa rekryterades till ett sådant stabilt liv med karriär och inkomst mjölkades talangen ur showerna och de dog så småningom ut.


Tokyos poliskår (Keishicho) förfinade aktivt kenjutsun genom att skapa en uppsättning kata och införa ett graderingssystem. Bennet kan inte säkert meddela när deras kata färdigställdes, men uppskattar tiden till kring 1886. Katan som den ser ut idag är emellertid en produkt av Dai Nihon Butokukai (Great Japan Martial Virtue Society) från 1912.


Före detta, 1885, infördes kyugrader, medan dangrader är ett annat fenomen från 1917. Kyu- och dansystemen togs bort till förmån för All Japan Kendo Federations system från 1953, vilket är det vi har idag.


Kendo i skolan 

Bennet går så i detalj in på kendons historia inom utbildningsapparaten. Han redogör för det initiala motståndet, med påståenden som att bujutsu var ”detrimental to balanced physical development, encouraged violence, antagonistic competition, dangerous, difficult to find the common medium between styles to coach, expensive, and unclean.”


Han berör också problemen med att undervisa kampkonst till en grupp elever när traditionen var att en lärare hade en elev. Bujutsu infördes officiellt i utbildningsplanen 1911, och blev obligatoriskt 1931. Mången västerländsk sport förbjöds senare, vid 1942, och då kom kendo, naginata, kyudo, judo och skytte att bli den huvudsakliga träningen i skolorna.

 

Kendoträning på skola.
Kendoträning på skola.

Budoförbudet och kendons tillbakamarsch

Omvänt förbjöds så budo av ockupationsmakterna efter Japans förlust i andra världskriget. Bennet citerar här Supreme Commander for the Allied Powers (US) för att klargöra anledningen till förbudet. I korthet handlade det om att stampa ut all krigisk kultur ur det japanska folket. Förbudet infördes 1945 och kendo gick under jorden till 1948 då en kendo-/fäktningsdemonstration hölls i Tokyo.


Året efter bildades Tokyo Kendo Club som inriktade sig på att omvandla kendo till en sport. Alla aggressiva och tävlingsinriktade element togs medvetet bort resultatet blev shinaisport: shinai kyogi. Rustningen liknade den i västerländsk fäktning, vanliga träningskläder användes istället för gi och hakama, tävlingar blev tidsbegränsade och straff infördes för orent spel och ”tacklingar” (tai-atari). Även ljud utöver ett stönande eller två förbjöds, och matcherna övervakades av tre domare. 1952 accepterades sporten som valbar i skolorna och samma år bildades All Japan Kendo Federation. Kendo var åter tillåtet, och samexisterade med shinai kyogi. Några år senare kombinerades shinaisporten med kendo och blev skolkendo (gakko kendo).


Första japanska kendomästerskapet hölls 1953 och 1970 bildades International Kendo Federation. Bennet citerar deras bild av kendo:

 

The Concept of Kendo

The concept of Kendo is to discipline the human character through the application of the principles of the Katana (sword).


The Purpose of Practicing Kendo

The purpose of practicing Kendo is:

To mold the mind and body,

To cultivate a vigorous spirit,

And through correct and rigid training,

To strive for improvement in the art of Kendo,

To hold in esteem human courtesy and honor,

To associate with others with sincerity,

And to forever pursue the cultivation of oneself.

This will make one be able:

To love his/her country and society,

To contribute to the development of culture

And to promote peace and prosperity among all peoples.


Avslutningsvis frågar sig Bennet hur kendon kommer att se ut i framtiden, och låter All Japan Kendo Federation svara på detta genom att citera deras webbplats. Där uttrycks federationens förhoppningar om att kendon bevarar sin traditionella prägel och undviker att utvecklas till ”merely another physical exercise.” De sänder även en önskning till läsaren: ”We hope that you will try to understand and appreciate the profundity and cultural values of Kendo.”

 

 

Kampkonstuppvisning.
Kampkonstuppvisning.

 

Sammanfattning 

Jag är besviken på denna synopsis. Jag finner ämnet riktigt intressant, och förberedde mig på en resa genom historien med Alex Bennets hjälp. Istället fann jag en i mitt tycke pretentiös och ganska rörig text som krävde en del manövrerande för att hitta en tidslinje i.


Ett envist användande av japanska termer som kan vara mindre bekanta för läsaren stör mig också. Till exempel introduktionen av bushi utan någon tydlig förklaring av vad det är. Kenjutsu och bujutsu blir kendo och budo utan någon antydan om varför det blev ett hopp däremellan. De flesta glosorna förklaras, men jag som inte har något minne måste hela tiden hoppa bakåt i texten för att påminnas om vad Battotai, Keishicho och taiso är. Till Bennets försvar är detta en synopsis med löfte om en bok, och som sådan kan det kanske inte begäras att artikeln är fullständig och begriplig för en novispublik.


Angående sitt faktainnehåll är jag mycket nöjd, texten fyller så vitt jag vet den funktion den utlovar. Jag får ändå en smygande känsla av att Bennet två gånger flyr undan krångliga förklaringar genom att göra extensiva citat. Särskilt det tre stycken långa citatet om varför kendo bannlystes känns som en genväg å Bennets sida.


Jag är uppenbart bitter på denna text som jag hade hoppats skulle vara en njutbar läsupplevelse såväl som en fortbildning för mig. Det visade sig enbart vara det senare, och när allt kommer kring är inte det fy skam. Vill man göra en snabbstudie av kendons moderna historia tror jag att ”The history of Modern Kendo” är ett godkänt val, om än tråkigt.

 

Relaterade länkar

Av: AnnaL

Datum för publicering

  • 2007-04-25