Annons:
Etikettkendo
Läst 1240 ggr
AnnaL
2007-04-01 23:06

Det första året

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Hur minns du din första tid som kendoka? Teknikträning i gympakläder med fötter spretandes åt alla håll och skakande shinai utan tillstymmelse till centrum? Konstiga ritualer, otäcka tränare? Jag skriver om min egen start i sporten, i hopp om att kanske väcka några slumrande minnen till liv.

Nybörjare i UKK.
Några som läser detta kanske inte har så lång tidsrymd mellan dagens datum och sin första träning, men för er andra: kommer ni ihåg hur det var? Efter min första stund med träsvärd skrev jag följande:

Idag kunde jag inte stå emot grupptrycket längre och följde därför med Jimmy-san på kendoträning. Sweet J, jag är helt slut. Delvis i kroppen men mest mentalt. Jag kan inte ens berätta om det var roligt eller inte, för hjärnan är mos.

Men senpai Jonas var en supergrejt nybörjartränare och Jimmy var guld att ha bredvid sig. Jag envisades hela tiden med att fråga varför och hur och 'titta på mig, vad gör jag för fel nu', och han hade en ängels tålamod. Jag var skräckslagen för att göra fel och det kanske är det därför jag är så trött nu. Jag gav mitt yttersta för att vifta med en pinne.

Jag ska nog gå tillbaka ett par gånger för att se vad jag egentligen tycker om det.”

Sen började det. Dag ut och dag in med grunder, grunder, grunder. I efterhand har jag hört många säga att de inte förstår hur de stod ut genom hela terminen, men jag själv kommer ihåg att det var så fruktansvärt roligt! Jag kunde stå och hugga men i en och en halv timme bara för att gå hem och öva men i köket. Jag minns att jag bävade inför rustningsträningen, för hur skulle den kunna vara lika rolig som nybörjarterminens teknikträning? Jag pratade ofta med min (kendotränande) sambo Jimmy om det; hur jag oroade mig för att rustningsträningen skulle vara otäck och att jag inte skulle vilja fortsätta med kendo när det var dags för den.

Då tog han med mig till dojon och satte på mig en hjälm. Jag hade kommit in sent i terminen, och i Uppsala kendoklubb hade man just det här året satt på rustningar på nybörjarna redan på deras andra pass för att de skulle få känna på vad det var som de hade gett sig in på. Då jag inte var närvarande vid det tillfället fick jag nu en privat förevisning av Jimmy-san, och jag ska tillägga att jag var galet nervös inför den, trots att det bara var jag och han där. Vi ställde upp oss mitt emot varandra och han förklarade vad han skulle göra. Sedan kiaiade han.

Jag duckade, blundade, stapplade åt sidan, tappade nästan min shinai och pep. Jag menar: jag hade tränat karate förut och hört en del kiai i mina dagar, men detta vrål jag fick i nyllet! Jag skrattade så jag grät (och säkerligen Jimmy också, men lite artigare). Lektion ett: ”vikten av ett kraftfullt kiai” gick in. Efter det var jag frälst, och inte längre lika orolig inför rustningsträningen. I dagboken står det:

Jag vill slåss med rustning, det trodde jag aldrig! […] Det var för övrigt kul att stå bredvid honom i kendomundering och se sig själv i spegeln; herregud, är jag sådär kort? Jag kommer aldrig att kunna spöa någon.”

… och så min första shinai. Normalt köps den väl ny, men med en kendoka i hemmet plockade vi istället ihop en ”frankenshinai” (tackar mina vänner för det uttrycket) som jag fick knyta ihop vid köksbordet. Jag hade en bruksanvisning och en shodan med mig, och jag undrar: hur ska man lära sig det där själv?

Anna knyter frankenshinai. Foto: J. Cedervall.

Något av det första jag sedan gjorde med mitt nya vapen var att smiska det i pannan på min tränare och orsaka blodvite. Det var svårt att komma tillbaka till träningen efter det. Dessvärre inte sista gången jag hetsade igenom en övning och högg för långt:

Igår höll nervositeten i sig under passet så att jag närapå mådde illa när jag skulle köra men kiri kaeshi mot en riktig kendoka. Självfallet daskade jag till honom i huvudet; en perfekt träff därtill. 'Det där var poäng,' sade mannen coolt. Jag ska också bli cool när jag blir stor.”

Ungefär vid den här tidpunkten tog Michiko Komaki SM-guld efter sin tredje termin inom kendo och lade på så vis ribban för oss andra. Mina funderingar på vad jag ville inom sporten började ta fart, redan innan min första gradering.

Jag jämför mig inte med nybörjarna, jag jämför mig med Jimmy. Visst är ett av mina mål att få den jämrans graderingen överstökad så att jag kan få kränga på mig rustningen, men när jag tänker på kendo så tänker jag fyra år in i framtiden; jag tänker på SM och landslag. Det vore enkelt att skylla på att jag bor med en landslagskille och att jag blir påverkad av hans satsning, men det är inte så. Jag har alltid siktat mot skyarna i allt jag gör och jag vägrar att ge annat än mitt yttersta. Anna stavas tävlingsmänniska, hur utslitet det uttrycket än är.

Man måste tänka längre än så. Vad händer om jag når målen och blir så bra jag kan bli? Givetvis ställer jag hela tiden upp nya mål, så det är inga problem i sig. Jag kommer inte ha tid att känna tomhet när ett mål är uppfyllt för jag har redan ögonen på nästa – förmodligen kommer jag aldrig uppleva när målen är uppnådda eftersom jag inte håller mig i nuet. Problemen uppstår med motgångar. Om jag till exempel skadar mig och inte längre kan satsa mot de höga målen, skulle jag då ha närvaron att sätta upp nya, mer realistiska mål? Knappast, det är bara att se på de mål jag har nu och fundera över hur realistiska de är.

Mer troligt är att jag vid en större motgång ger upp allt, går hem och intalar mig att livet är förstört för att jag inte kan bli bäst längre.

Vill jag att kendo ska vara det här? Nej! Jag vill att det ska vara roligt, jag vill att det ska få mig att växa som människa, jag vill att jag ska brinna för gemenskapen och för sporten i nuet, inte för vad jag i ett drömscenario skulle kunna åstadkomma i framtiden. Frågan är: hur kommer jag dit?”

Så blev det dags för gradering. Det var hösten 2006, och UKK hade precis beslutat att ha första graderingen för vuxna till 5 kyu istället för 4:e. På ett vis gjorde det mig tryggare, för hur skulle man kunna misslyckas med något som ingen annan gjort och som dessutom skulle vara lättare än det alla andra klarade av? På ett annat vis gjorde det mig mer nervös, för hur skulle det se ut att klanta sig på lättast möjliga gradering? Jag tänkte att ingen kommande gradering kunde vara lika ångestfull som denna.

Hur det sedan var, det minns ni nog själva. Jag tror inte man glömmer första stunden inför graderingsdomarna (i mitt fall mycket bistra, men ändå snälla sådana).

Rustning. Jag tror att jag var mer nervös inför mitt första rustningspass än vad jag var inför graderingen. Jag fick ångest dagar före jag visste att det var dags, och när stunden var inne… *rys* Jag minns inte ens vad som hände under passet. Jag kommer ihåg att det började med att min nya sensei tog oss nybörjare åt sidan (vi var två) och visade oss personligen hur man knyter sin men. Det gjorde mig så lycklig! Jag kände mig omhändertagen, och det minskade min rädsla över att bli utlämnad åt vargarna utan någon ledning. Han tog gott om tid på sig också, så vi behövde inte stressa. Sedan har jag minneslucka fram till passet närmade sig mot sitt slut och mot ji-geiko.

Liten Anna mot stor kendoka. Anna har ritat. 

Min mednybörjare hade dragit sig tillbaka på grund av blodsockerproblem, så sensei tog mig ensam åt sidan och började förklara. Jag skulle få smällar. Flera. Jag skulle bli träffad. Han underströk detta mycket noga, och jag som bodde med en kendoka blev full i fniss och sade att jag inte hade några illusioner om någonting annat. Ändå kunde jag se att det var viktigt att påpeka detta inför första ji-geikon. Sensei fortsatte sedan med en enda förmaning: ”gå på”.

Och det gjorde jag. Min första keiko malde jag framåt utan att ha någon aning om vad som hände, och när jag stod inför min andra räckte jag darrigt upp handen och frågade sensei om jag fick gå av. Det var min tur att få blodsockerfall. Sensei uppmanade mig att köra en till, och det gjorde jag. Efteråt gick jag av, åt en näve sockerbitar och grät.

Folk frågade min sambo efteråt: ”grät hon?”. Japp, jag grät. Jag har aldrig varit så trött. Den siste jag körde ji-geiko med fnissade inför de andra att jag inte hade orkat lyfta armarna, och min sambo meddelade då glatt att jag innan hade haft mina dubier om kendo verkligen var en tuff sport och att ”de dangraderade gamlingarna var småsega fisar utan flås”. Jag kan föreställa mig hur det skrattades i herrarnas omklädningsrum. Troligen inte mer än vad jag själv skrattade, dock.

Kendo blev sedan en del av mitt liv och har så varit, om även en kort tid än så länge. Jag har gått drygt ett halvår och närmar mig sakta 4 kyu; graden där andra började. I höst hoppas jag uppnå mitt första kendomål: att våga gå en tävling. Min utveckling har gått fortare framåt än jag vågade hoppas, och mina minnen av hur första månaden i rustning var har redan börjat blekna. Då är det mysigt att kunna bläddra bakåt i dagboken och hitta några små rader om hur det var när rustningsträningen precis kommit igång på allvar.

Jag har töntigt roligt när jag spelar kendo nu. Jag har så noll koll och får ingenting rätt (all min grundträning verkar ha tagit semester) att jag inte kan göra annat än att skratta mig genom passen. Det är så skönt och avslappnat! Ingen prestationsångest, inget av det jag har oroat mig så mycket för. Sparringen är snorkul och ingen ger mig stryk som jag hade förväntat mig (vilket i och för sig är en stor besvikelse, men det blir nog ändring på snäll-trenden).

Jag får en massa tips hela tiden och jag kan inte ta till mig ett enda av dem. Avstånd vaddå? Små men, ska det vara möjligt? Visst fan, attacksteg… Jag är bambi i ett körsbärsträd som försöker plocka frukt med ätpinnar. Det har sagts förut och tål att sägas gång på gång: noll koll. Fett kul.

Härligast av allt kanske är att komma hem och lukta kote.”

Hur minns du din första hakama, din första gradering, din första keiko?

Av: AnnaL

  • [Personlig sida](javascript:void top.ShowProfile('AnnaL'))
  • [Kontakta](javascript:void top.ShowProfile('AnnaL', 'Contact.aspx'))

Datum för publicering

  • 2007-04-01
Annons:
Thomas-S
2007-04-02 00:07
#1

Jag tycker att man känner igen sig själv ganska rejält här! Jag kommer ihåg att jag var fruktansvärt nervös första gången med rustning. Jag fick möta Jimmy-san och Mathias. Värre slagpåse har nog inte skådats. Och tok slut.

AnnaL
2007-04-02 00:27
#2

Haha, jag undrar om Jimmy var lika snäll mot dig som han är mot mig (fortfarande)! :D :D

Thomas-S
2007-04-02 21:29
#3

Han var inte snäll! Jag tror inte han älskar mig lika mycke som dig!

AnnaL
2007-04-02 23:08
#4

Nu är du hård mot dig själv.

Upp till toppen
Annons: