Själv tror jag faktiskt att det till största delen var manga/anime som fick mig att testa på kendo i en kombination med insikten att jag faktiskt inte hade rört särskilt mycket på mig under ett helt år…

Den skyldiga mangan/animen var Rurouni Kenshin, men jag inte hade några vanföreställningar om att man skulle lära sig hoppa fem meter upp i luften

Egentligen hade jag nog tänkt att börja på iaido/kendo året innan, mitt första år i Linköping. Men under min nollning fick jag höra nån som sa att det var tråkigt , så jag kom aldrig iväg på nån träning då. Uppenbarligen hade den personen inte alls samma smak som jag

Hmm… Jag började träna som 32-åring i början av 2003, efter att sett en uppvisning av Umeå kendoklubb och upptäckt att det verkade vara en sport som passade mitt knä, som har en del begränsningar i vad det kan göra och inte göra i sportsammanhang. Men vad var det som gjorde att jag uppmräksammade den där affischen…?

Ett tidigt minne: en kväll då jag inte kunde sova såg jag åtminstone delar av någon av Kurosawas samurajfilmer. Och eftersom jag såg den i Kalix-Nyborg så måste det varit på 1970-talet.

Ett annat tidigt minne: när jag på toppen av lässtormarna mellan 12 och 15 år plöjde mig igenom i stort sett hela Gävle stadsbibliotek tog jag mig igenom IPC Stora Sportlexikon; och inte deras bild på en kenshi där gjorde stort intryck på mig.

Sen har det utvecklats ett intresse för japansk, och inte minst samurajkultur genom åren. Och under de senare åren har mitt sportintresse åter igen ökat, inte minst då för att utöva och inte bara se sport. Sen pajade knät och livet blev allmänt konstigt och till slut behövde jag något nytt… Och där någonstans såg jag affischen, intresset för sport och japan/samurajer flöt ihop och jag gick på uppvisningen (mest för att se ifall mitt knä skulle klara av det, affischen i sig var nog en tillräcklig motivation att börja träna). Och jag minns fortfarande lyckokänslan när jag gick hem från den första träningen…

För övrigt en kul fråga att svara på. När jag väl började så kändes det på något sätt rätt självklart och egentligen inte något som behövde en anledning, bara att bli pekad åt rätt håll. Men att få fundera lite på hur jag kom dit, det var kul. Inte minst att de där minnesbilderna av samuraj-stridsscener på TVn från den svarta gungstolen i farmor och farfars kök i Kalix-Nyborg lockades fram…

#2 Vilken fin historia . Jag känner igen det där med lyckan efter första träningen… och att det var självklart alltsammans efter det, att det skulle bli kendo.

Jag började för att min pojkvän tränade, men jag var egentligen inte särskilt intresserad. Jag hade tränat karate och tyckte kendo såg hemskt tråkigt ut jämförelsevis: folk såg bara ut att gå fram och tillbaka och ingen fick slå någon på riktigt .

Men som ni andra säger, något var jag tvungen att träna, och det låg nära till hands att pröva kendo om så bara för att förstå vad pojkvännen höll på med.

Första gången jag tog på mig hjälmen var när jag förstod att jag var fast .

Det var faktiskt min kompis som drog med mig. Han hade kollat massa om kendo på nätet.

Jag var lite tveksam först, men sen tänkte jag att jag kommer med och prövar, första gången var ju ändå gratis. Och jag hade nyligen köpt "Den sista samurajen" på VHS (Jepp, du läste rätt, VHS!). Så man var ju lite lätt sugen på att prova på.

Första träningen var lite sådär, tror vi var ca 30 styckna, men vaktmästarn hade inte kommit för att låsa upp lokalen, så vi fick träna utomhus. Som tur var var det soligt.

Tänkte jag skulle fortsätta. Ända framtills jag tog på mig min hakama var jag tveksam, när jag tog på mig Gi och hakama hade jag att jag fastnat för kendo.

Och nu har jag tränat i ca. 2 år, ska börja mitt 3e år nu i slutet av Juli. Tycker kendo börjar bli roligare och roligare. Vi är en rätt liten klubb, men vi blir lite större hela tiden. Och nu har träningen blivit lite mer intensiv, vi tränar mer och mer med rustning. Vi har shiai-geiko i slutet av nästan varje träning. Extremt skoj, speciellt mot sempai.

#4 Åh, Sista Samuraj-vågen! Det går berättelser på klubben om att vi hade trippla antalet rekryter det året .

Jag såg Gattaca på en inspelad VHS från 1999 nyligen, och där fanns det reklam för DVD. Alltså inte Gattaca på DVD, utan själva DVD-spelaren . Det som känns som att DVD funnits i evigheter.