Annons:
Etikett01-kendo-i-allmänhet
Läst 956 ggr
AnnaL
2007-04-05 13:49

Motivera sig utan motståndare

Vi pratar en del idrottspsykologi här hemma, och nu har det varit mkt om hur man bör tänka för att bli en vinnare. Förenklat är det mest att gå in i varje fajt med inställningen "jag är bäst, den där är en lort". (Jag älskar att sammanfatta en hel forskningsdiciplin i åtta ord.*)

Vad jag klurade på var hur man ska tänka när det inte finns någon motståndare och alla hinder/rädslor finns enbart hos en själv?  

Jag kan exemplifiera detta med min mest avskydda övning men-kiri-kaeshi:

Problemet med men-kiri-kaeshi för mig är att det finns en möjlighet att "misslyckas" trots att man har en partner istället för en motståndare (ett synsätt som man i klubben och säkert överallt annars gärna även vill tillämpa på alla övningar inkl. ji-geiko). En misslyckad m-k-k är för mig att flödet blir "hackigt" och/eller att jag "förstör" partnerns träning genom att agera fel.

På ett vis blir då rollen som motodachi svårast, eftersom den har ansvaret för att kakarite får bra träning. Jag är nybörjare och har ett jämrans sjå med att gå framåt och bakåt på ett vettigt sätt. På ett annat sätt är kakarite svårast, eftersom det då är en fråga om prestation. I den bästa av världar är den en fråga om träning och inte prestation, men hej, somliga av oss är för tävlingsinrikade för vårt eget bästa :$ .  

Frågan är då: hur ska jag tänka när jag går in i en övning där jag själv lägger en press på mig att begreppen lyckas/misslyckas är tillämpbara? Tänk inte hur jag ska hantera men-kiri-kaeshi, utan hur man i allmänhet motiverar sig att överkomma sina egna spärrar. Hur motiverar man sig att hugga do när man är övertygad om att det är omöjligt? Hur går man in i en kihon waza när man är rädd för att göra bort sig?

Jag skulle verkligen ha nytta av en del tips här.

_
* Ja, jag räknade. Två gånger._

Annons:
michiko
2007-04-05 15:09
#1

Jag måste nog svara på den här frågan men relaterar mest till kendo. Jag kan känna ungefär samma som Anna nämner, som att tex sabotera den andras träning.

Vi hade faktiskt en diksussion om detta i damernas omklädningsrum i wäsby(de få vi nu är). Vi kom väl mer eller mindre fram till att det kan bero på att vi är tjejer! Säkert inte uppskattat av många att jag skyller på mitt kön. Det kan vara många andra orsaker till detta och att jag är perfektionist, när det gäller mycket, att alltid göra saker på rätt sätt har väl bidragit med sitt både på gott och ont. 

T.ex. när det var dags för mig att hoppa över till den avanceradegruppen var jag så rädd och kände olust inför detta. Keiko ska vi inte prata om. Under en stor del av terminen kände jag mig ivägen och att jag saboterade de andras träning eftersom jag inte visste alla kendotermer och var inte lika snabb som dem. Upplevde en frustration hos de andra när de såg vid ipponmigi att det var jag som var näste man/kvinna. Jag tror idag att det var inbillning från mitt håll. Det var otroligt jobbigt psykiskt men på något vis så stämmer det faktiskt att man blir starkare av att göra sådant man tycker är jobbigt och svårt.

Ge aldrig upp, det är jobbigt men det kommer bli bättre! Kom ihåg att man kan om vill!

Skulle vara kul att höra att en killes åsikt.

AnnaL
2007-04-10 03:48
#2

Håller med om att det skulle vara kul att höra en killes åsikt! Jag har så svårt att tro att det skulle vara en tjejgrej: snarare att en kille skulle ha svårare erkänna någon sådan nervositiet (pga. av kulturell uppfostran kanske).

Fast… jag har vid ett flertal gånger nämnt för grabbarna i klubben vad jag känner, och det är väl fler gånger än inte som jag har känt mig som ett UFO när jag har gjort det… Helt klart kan inte alla relatera :)

AnnaL
2007-04-10 21:53
AnnaL
2007-05-14 21:20
#4

Angående att få känslan av att sabotera någon annans träning: vi hade gästsensei nyligen som körde en massa kontringstekniker med oss, och de var på tok för avancerade för mig. Då upplevde jag verkligen att jag förstörde för de som skulle köra med mig!

De skulle få mer avancerad träning än vanligt och så hamnade de mittemot mig för vem de var tvungna att förklara allt steg för steg så att de inte hann med att göra övningen själva.

Det måste vara fler som känner så här - att man är ivägen och försämrar den andres träning? Inte bara tjejer!?

NaginatakaWiik
2007-05-14 22:02
#5

Jag vet att det finns andra som känner så, inte bara tjejer. En av våra nybörjare känner så men han visar det aldrig. Vid ett enda tillfälle (vi var ensamma, arbetande i vår lilla naginatabastu) ramalde det ur honom. Men aldrig att han skulle erkänna det eller låta det hindra honom i träningen.

Det jag alltid försöker komma ihåg när jag står med en höggraderad och är totalförvirrad är att som högre graderad så lär man sig faktiskt väldigt mycket på att förklara en teknik. Du tvingas tänka på ett annat sätt. Det gäller när jag tränar med en lägre graderad och det gäller när högre graderade tränar med mig.

Visst är det så att även jag har den känslan ibland, men det är mer och mer sällan. Jag har själv stått där och fått instruera en nybörjare som är tomatröd i ansiktet och inte har någon koll. Då brukar jag säga "Tack! Nu blev jag tvungen att tänka, det är jättenyttigt för mig". Om våra nybörjare bryr som eller inte kan jag inte svara på men det kan inte göra det sämre i vilket fall.

kigurai
2007-05-16 10:16
#6

Bra att tänka på är också att de flesta människor (om man inte är en arrogant idiot alltså) har överseende med nybörjare och deras misstag.

Eftersom problemet inte går att lösa (eftersom det kräver att nybörjaren genom plötslig gudomlig intervention blir superbra) så är det bara att bita ihop och köra på. ;)

Annons:
AnnaL
2007-05-16 13:14
#7

"…det bara att bita ihop och köra på"

Vilket är träning i sig.

AnnaL
2007-05-16 13:20
#8

Tanke: Den här tråden försvann lite från ursprunget, eller åtminstone vad som var min egentliga fråga:

_Vi pratar en del idrottspsykologi här hemma, och nu har det varit mkt om hur man bör tänka för att bli en vinnare. Förenklat är det mest att gå in i varje fajt med inställningen "jag är bäst, den där är en lort"…

Vad jag klurade på var hur man ska tänka när det inte finns någon motståndare och alla hinder/rädslor finns enbart hos en själv? _

Alltså: förenklat kan man bli bättre i shiai genom att ha inställningen att man är bättre än den andre. Hur kan man tänka för att bli bättre när där inte finns någon motståndare? "Jag är bäst" känns inte som att det räcker så långt…

Framgår det vad det är jag funderar på? Generad

Strezz
2007-05-16 14:10
#9

Well… När jag tränar suburi osv utan motståndare, så gör jag det med fokus på att bli en bättre shiai-spelare. Åtminstone i nuläget. Därmed har jag inställningen "Jag står här och plågar mig en perfekt sommarafton när alla andra är ute och njuter. DÄRFÖR kommer jag vara bäst på nästa tävling, alla andra små lortar"…

Det hjälper i alla fall mig framförallt på att fokusera på att göra det bästa rent teknikmässigt jag bara kan hela tiden. Göra explosivt ashi-sabaki och bra tenouchi.

AnnaL
2007-05-16 14:51
#10

#9 Du har en poäng där, jag var iväg själv till en helt öde dojo igår och det gör mycket för självförtroendet just med att "jag jobbar när alla andra slöar". Svårare i en överfull dojo dock :)

Upp till toppen
Annons: